Första biten ur min Bok. ?

 

 

Joan kramade hårt om svärdet. Hon lät båda händerna leta efter det ställe där hon kunde få tag i ett bra grepp. Med ena foten lite framför den andra tog hon språnget ut mot mannen som var hennes motståndare. Två svärd möttes och det gnistrade till när klingorna skar mot varandra. Joan parerade gång på gång och höll sig hela tiden med ett stegs avstånd till motståndaren. Hon kände svetten pärla sig i hennes panna när de dansade runt varandra. Nätt och jämt hann hon parera mannens kraftiga slag. Mannen såg till synes helt oberörd ut när han svingade sitt enorma svärd som nästan var tvåfaldigt hennes. Hans mörka ögonbryn nästan drog ihop sig till en när han rynkade pannan och svettpärlor rann ner för hans kind, Vilket troligen inte tydde på utmattning snarare värmen. Hon tog emot ett kraftigt slag rakt uppifrån och tappade nästan greppet om svärdet. Hon tappade koncentrationen och tomrummet fylldes av förvirrade tankar. Hon kunde urskilja ord ur folksamlingarnas skrikande att man ogillade denna typ av blandat genus.  Detta kommer inom kort vara över, tänkte hon. Och då får de som de vill. Joan var inte den som gav upp men nu hade hon verkligen tappat både kraft och koncentration. Var stod Jack? Tänkte hon och tappade ytterligare koncentration när hon flackade med blicken mot åskådarna.

Ännu ett hårt slag kom mot henne och hon vacklade till. Man kunde höra ett kort uppehåll i allt skrik från alla mäniskor som trodde att det var nu det skulle vara över. Det var då det hände. Alla röriga tankar sinade och försvann. Som om någon dragit ut pluggen och det bara rann bort. Tomrummet fanns åter igen där och hennes händer kramade hårdare och hon kände att hon återfick greppet. För en kort sekund kändes det som hon druckit en kall svalkande hink med vatten och Fokus fanns där. Det enorma svärdet kom emot henne igen men den här gången var hon beredd. Hon lyfte sitt svärd aldeless lagom för att lägga tyngden på rätt ställe för att behålla balansen. Hon gjorde själv ett utfall och han parerade hennes slag. Kan ta det här, Kan ta honom, ekade i Joans tankar.

Återigen gjorde han ett utfall nu från sidan. ”Han börjar bli trött, Tänkte hon och med lätta fötter backade hon lite åt sidan när hans svärd missade Joan med knappt en tum. Han orkar inte svinga så snabbt längre. Kanske han är han svagare än jag trodde. Mannen blev irriterad för hennes välgjorda parering och grinade med sitt håriga ansikte. Han gjorde nu flera utfall utan mellanrum. Men för Joan tycktes han bli långsammare och långsammare. Och plötsligt stannade allt runt om henne upp, likt en sten som faller under vattnet. Allt utom hon själv.  Det gigantiska svärdet kom sakta emot henne, Joan väjde med lätthet undan slaget med en liten bakåt lutning. Svärdet for långsamt förbi hennes ansikte. Hon svängde graciöst runt honom och slog i förbifarten ett slag mot hans grepp om svärdsfästet. Svärdet sjönk sakta ner mot marken. Som om det föll i vatten. Innan svärdet landade hade Joan dängt Mannen med sin armbåge. Mannen föll och kampen var över. Tystnaden försvann och hon var återigen tillbaka i verkligheten. Applåder växte fram ur vad som nästan såg ut som statyer istället för vad som skulle vara mäniskor, och snart jublade alla.

Hon hade vunnit turnering. Förvisso var detta bara en mindre tornering men absolut inga dåliga motståndare. Hennes avslutning hade varit helt oväntad och överraskande. Det hade den varit för henne också. Hennes tankar var i kaos. Var det en dröm alltsammans eller hade hon fått solsting. Hon visste inte. Folkmassorna hurrade och trängdes för att se Joan. En lång man med brunt långt hår, uppsatt i en lång fläta, kom henne tillmötes bland folkmassorna. Hans lugg hängde ner och dolde hans Blå ögon. Hon räckte över vapenskölden till honom, men svärdet behöll hon. Det lämnade hon aldrig ifrån sig. Det var den enda ägodel som fanns kvar från hennes far. Hennes Far som låg hennes närmas om hjärtat. Hon mindes alla de gånger när hon smugit efter honom för att se honom svinga sitt svärd. Svärdet var, trotts sin ganska ovanliga utsträckning, ett mycket lätt svärd.

Hon kom ihåg att till och med som liten flicka kunde hon lyfta det långa svärdet. Hon hade fått lov få svinga med det. Det var det som hade väckt hennes intresserad för svärdets konst.

Jack räckte över en svalkande blöt trasa att torka svetten som droppade från hennes panna. Vakter försökte hålla undan folkmassorna från Joan, men mänskorna var ivriga och tryckte sig fram för att få se på segraren. Jack som inte kunde säga något i allt liv runt omkring, tittade bara intensivt in i ögonen på Joan som för att säga. Bra gjort hur gjorde du?

Hon hann inte besvara den blicken, utan Joan började gå upp på den branta trappa som ledde upp till den avsatsen som man byggt för större evenemang som denna. Den sträckte sig en bra bit över torget som en stor balkong. Den var rejält byggd med kroppstjocka pålar i varje hörn. Joan tänkte att en elefant kunde ha stått på den.

Hon visst, att om Jack varit med i tankarna nu, hade han skämtat om hennes vikt. Jacks skämt var inte alltid så roliga. Även vissa hängningar och avrättningar togs plats här. Tur att det inte är en avrättning, tänkte Joan när hon satte foten på första trapp steget. Trappan behövde renoveras, för de murkna trappstegen böjde sig när hon steg för steg tog sig upp.

Jacks upprepade skämt fick hennes egna tankar att tänka som han skulle ha tänkt. Kanske har de låtit trappstegen vara dåliga för att de som skulle hängas skulle slå ihjäl sig innan de kom upp. Hon höll med båda händer på de räcken som fanns med trappan upp. Även de var tveksamma i fall de skulle hålla mer än några dagar till.

En liten spinkig pojke med bar överkropp och med bara ett byxben, det andra var bort rivet, klättrade på utsidan av trappan förbi Joan. Trappan var segare än hon trodde. Pojken måste vara hemlös, tänkte hon.

Joan fick alltid en sådan sympatisk lust att hjälpa till, när hon såg fattiga barn. Självklart vuxna också, men barn var så ömtåliga och omedvetna om ondska i värden. Tyvärr kunde hon inte hjälpa alla som hon såg, Det gick inte hur gärna hon än velat.

Hon hade tagit hand om en pojke en gång, som hon hade hittat vid en vägkant tiggandes. Hon hade låtit pojken slå följe med henne. Detta var innan hon träffade Jack.

Men efter en tid när pojken börjat se frisk och välförsedd ut, försvann han en natt. Joan hade frågat efter honom runtom i byn. Hon såg honom inte mer.

Tanken slog henne och hon undrade var pojken gjorde nu. Var han vid liv? Han var visserligen ingen pojke längre, utan en ung man. Det vill säga om han fortfarande var vid liv.

Svetten rann fortfarande från pannan, och håret klistrades på hennes huvud. Inte för att Joan brydde sig om hur hon såg ut. Men tvål och vatten hade varit nog för att hon skulle känna sig lite mer kvinnlig just nu. Hon drog handen igenom sitt blonda långa hår och skakade sen på huvudet så håret slängdes fram och tillbaka

Kommentarer
Evelina

I like it!

2012-03-04 | 13:21:56
URL: http://silverninas.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Namn: Johan Faag
Bor: Småland
Ålder: 33 år

Övrigt: En blogg med mycket bilder och inte så mycket text


RSS 2.0